Könsneutrala äktenskap

Debatten igår gick bra. Den var ganska lugn och sansad och betydligt mer saklig än vad jag förberett mig på. Risken är alltid att debatten om könsneutrala äktenskap snöar in på månggifte, GUD och incest. Vi lyckades dock båda två hålla en relevant nivå på diskussionen. Detta betyder inte att jag tycker att Eva och många andra kristdemokrater har en helt felaktig syn och åsikt i den här frågan.

Eva anser inte att en förändring i lagstiftningen är nödvändig eftersom den juridiska skillnaden mellan äktenskap och registrerat parterskap inte är speciellt stor. Jag menar dock att skillnaden är enorm. Jag jämförde det hela med medborgarrättsrörelsen i USA och det faktum att det antagligen inte var speciellt stor konkret skillnad mellan själva parkbänken som var reserverad för vita och på den parkbänken som var reserverad för svarta. Värdeskillnaden var dock mycket stor och detsamma gäller den här frågan.

Eva gick aldrig in på de sedvanliga argumenten som kristdemokrater och andra konservativa brukar lyfta fram såsom att äktenskapet av tradition avser en heterosexuell relation mellan en man och en kvinna. Ska man bemöta det argumentet så kan man ju lyfta fram att det till en början faktiskt handlade om en förbindelse mellan en myndig man och en omyndig kvinna. Och dit längtar vi väl kanske inte tillbaka direkt?

Ett annat vanligt argument som lyfts fram av bland annat kollegor till mig är att äktenskapet handlar om att alstra barn. Även detta argument faller platt som en pankaka med tanke på hur många heterosexuella par som ingår äktenskap som inte kan eller vill få barn eller som helt enkelt är för gamla för att få barn.

För mig handlar den här frågan kort och gott om demokrati och lika rättigheter för alla. Vi har nu en fantastiskt möjlighet att utöka någon annans frihet utan att det inskränker på mina rättigheter eller min frihet. Är inte det underbart?