Varje statlig spelmissbrukare är en för mycket

Artikel som publicerades i Smålandsposten 20/6


Riksdagens utredningstjänst fick för en tid sedan en fråga om hur svenska spel fördelat sina Jack Vegas-maskiner över landet. Svaret, som inte förvånande, visar ett tydligt mönster. Kommuner med låg medelinkomst har en hög andel maskiner, och kommuner med högre medelinkomst har få maskiner.

Om vi ser till Kronoberg så finns samma mönster där. Växjö och Älmhult som har de högsta medelinkomsterna har få maskiner, medan Markaryd och Tingsryd som har länets lägsta medelinkomster har också den högsta frekvensen av spelmaskiner.

Det är ett utmanande mönster. Vi vet att det finns en ökad risk för spelmissbruk och andra sociala problem i områden där medelinkomsten är låg. Att ett statligt bolag särskilt söker upp sådana miljöer är milt sagt provocerande. Tanken med spelmonopolet var ju att värna de som löpte risk att bli spelmissbrukare.

Svenska spels argumentation i frågan är på samma sätt provocerande. En första kommentar var att de ”sätter upp maskiner där de gör mest nytta”, dvs genererar mest pengar. De har även hävdat att de gör sitt urval på grund av att de är rädda för att kriminella gäng sätter upp spelmaskiner i dessa områden om inte svenska spel gör det. Utöver att man kan ställa sig frågan om det är värre att lockas in i ett spelmissbruk av en illegal maskin än en statlig så infinner sig en annan fråga. Det är väl inte Svenska spel, utan polisen som ska hålla de illegala spelmaskinerna borta. Finns det kunskap om var sådana maskiner finns är det ju bättre att informera polisen än att försöka tränga ut maskinerna.

Svenska spel ska motverka spelmissbruk genom att avsätta pengar för detta ändamål. Svenska spel fyllde statskassan med fem miljarder, medan insatserna mot spelmissbruk var någonstans mellan 13 och 29 miljoner. Oavsett vilken summa som är sann så är det mycket lite.

Det finns idag inget som tyder på att Svenska spel förhindrar spelmissbruk, istället är det en mjölkko för statskassan som varje år lägger några miljoner i ett slags avlatshandel. De fem miljarder förlåts genom en avlat på något tiotal miljoner.

Jag har svårt att se varför staten ska ägna sig åt att driva spel överhuvudtaget. Tänker man på att spel kommer att orsaka spelmissbrukare så är det än mer avskyvärt. Är det rimligt att en demokratisk stat lockar en enda människa in i ett spelmissbruk?


Anna Bergkvist (m)
Riksdagsledamot